snaran om landsbygden dras åt

tills jag var 19 år bodde jag på landet. jag älskade att bo på landet. där alla-känner-alla, man hälsar på varje bil som åker förbi, man kände till alla barn i hela skolan. man hade en gemenskap som man inte har på andra ställen.
så vill jag att mina barn också växer upp.
jag vill inte att mina barn ska gå i en skola inne i stan när det är små. jag vill inte att höghus är den närmsta grannen till skolan. jag vill inte att det enda mina barn hör på rasterna är ljudet utav bilar utan jag vill att de ska höra naturens egna läten och kunna gå till skogen.

fram tills högstadiet gick jag i Tidavads skola. det har även min pappa och syster gjort och nu även min systerson. jag har hela tiden tagit Tidavads skola för givet. men det gör jag inte längre. om två veckor kan nedläggningen av Tidavads skola vara ett faktum. detta skulle vara en katastrof för Tidavad.
inga kommer längre vilja flytta ut till landet, tidavads if kommer dö ut och eftersom kommunen redan har dragit in linjebussarna kommer föräldrarna behöva skjutsa barnen in till stan, vilket är ohållbart och även omöjligt för många.

jag håller alla mina fingrar och tår för att de engagerade föräldrarna som kämpar med näbbar och klor till slut vinner över kommunen.
kommunen tänker inte barnen, de tänker enbart på pengar.


bevara Tidavads skola